Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1851, sida 1

—— —— —— ————————— fs:—äad——rPP— —7— tantens dotter skall inför himlen och Frankrike blifva markisens hustru. Septembrisören tillkännagaf sitt bifall till dessa ord. — Saint-Just skulle icke hafva talat bättre! utropade han med enthusiasm. — Och för öfrigt återtog Taillefer betraktande sin dotter, har min familj lemnat mig till arf en ära utan fläck; din moders hemgift var hennes dygd: skulle du förlora allt detta på en dag? Ville du icke gifta dig med Arnould, så skulle du aldrig återvändt från Paris: schavotten skulle hafva försonat allt; ett högtidligt äktenskap skall hafva samma verkan. — Ack! om sehavotten funnes här! suckade Margareta. Hon trodde sig endast tala till sig sjelf, men den stackars fadren hörde henne. — Olyckliga! sade han, tryckande med huftighet hennes hand, du ångrar att du åter är hos mig. Margareta kastade sig till sin faders upprörda bröst. — Mitt arma barn tala icke mera så. Om du vill dö, så vänta på mig; du skall ej behöfva vänta länge; för öfrigt får du icke dö innan du blifvit förenad med Arnould; äktenskapet skall tysta alla onda tungor. — Att dö min dotter! Ack man dör icke deraf; man lider, och lida är att lefva. Gråt icke, ty då måste äfven jag gråta. Den stackars mannan gret som ett barn. Mer än en timmes tid bad Margareta förgufves. — Om jag icke vore folkrepresentant sade han, i det han omfamnade henne, skulle jag fly bort med dig; men nu måste jag stanna qvar; det är endast adeln som flyr; den flyr i farans stund anklagande jakobinerna för allt ondt. (Forts.) iii.