Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1851, sida 1

Toch ifrågavarande frontfåråndring vett sormajoritetens konsequens: ty dagen efter själringdes i Storkyrkan för en aktningsvärd ledamot al Stockholms borgerskap, hvilken flera riksmöten varit en verksam medlem af horgareståndet, och i meningsfasthet och sparI samhetsåsigt stod på samma linia som fram lidne friherre Corlitz Ludvig Stadål von HolStein. Det var nemligen lörre handlanden Lindström, bekant får sina oafvisliga nej, till nya eller ökade anslag af statsmedel, och derI före skämtvis kallad Nejström. -Uvarföre, edra vindslöjlar! — så berättas den hedersgubben hafva yttrat på sotsängen — biföllen J icke hellre genast, hvad i alla fall I saknat mod att slutligen afslå? Då haden J åtminstone hvarken komprometterat Regeringen inför Europa, eller eder sjelsve hos nationen. Det ökar qvalen af dödsarbetet, att en min egen namne ) talat för dessa handpenningar, — jag, som hellre låtit skåra tungan ur min hals, ån jag, svarat -jas till beviljandet af en enda knappnål! Och huru kunde min beskedlige Brinck, den förste som manat Europa att titta på honom och hans kamrater, ge sig och dem till pris åt hela verldsdelens löje?... Tacka vill jag hr Petr! Han står i mantal och låter ej tumma sig, lika litet som herrar Billström och Muren. Gud vålsigne desslikes den hederlige rådman Winge! — han år kött af mitt kött och ben af mina ben.Med dessa ord skall patrioten Lindström hafva gifvit upp sin rena medborgerliga anda. Nog inser Ers Eminens, att jag icke årnar taga den döende hedersmannens ordalag på min ed; men utan gensågelse åro de likvål i kostymen. Om det var anmärkningsvärdt att Borgareståndet åndrade sitt beslut vid justeringen; år det åndå mer betydelsefullt att Bonde-ståndet, oaktadt goda råd och åndå båttre sexor, stod teten al 72 röster mot 15, afslog de åt kronprinsessan åskade handpenningarna. Några dagar förut hade, oberåknedt hvad som gjordes al regeringens vånner inom ståndet, en skarpaste oppositionen, gifvit en sexa på det så kallade Franska Vårdshuset på Djurgården, der det skall gått ganska hederligt till. Efter intagen vålfågnad vandrade sållskapet i smårre grupper till det tåcka Rosendahl, för att njuta den sköna naturen och kanske, o dessa hedervårda. De fingo ej blott se; de singo samtala och emottaga ur egna höga händer både punsch och cigarrer. Och åndå 72 mot 151 .... Om det funnits en smula savoir faire inom kabinettet, hade det ej varit någon sårdeles konst att få zilleruppstållningen omvånd, så att de afslåendes antal i stållet inskränkts till 15 och de samtyckande blifvit 72. Regeringen hade blott behöft, innan återremissen af ) Rådman P. H. Lindström från Wisby. — — — last vid sitt, och, med den ofantliga majoribland dem man dittills ansett tillhöra den lyckan vore gynsam, så skåda en skymt af stållets höga invånare under exereistiden på Ladugärdsgärdet. Och si! lyckan var med gedok höljerbhografningen af den vällosliga