Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1851, sida 1

darrade, störtade upp ur Ärnoulds armar och kastade sig på knä vid bönstolen. Hon vardt blek, ett sorgligt och dystert leende hvilade på hennes läppar, och kärleken slocknade i henblick. — Ärnould, sade hon med hemsk röst, Arnould, lemna de döda i ro. Solen gömde sig bakom molnen, de första skuggorna sänkte sig ned i dalen med de litta snöflingorna; på den bleka himlen jagade vinden långsamt molnen mot södern. Fonden af börrummet var redan mörk, och Arnould såg endast Emmelinas hvita klädning emot den mörka bönstolen. En dyster tystnad herrskade i slottet; man hörde knappt nordanvindens bortdöende suckar. Emmelina tog långsamt från sin hals S:t Jacobskorset från Compostella och sade, i det hon vände sig till sin älskling: — Ärnould, återtag denna kärlekspant som isar mitt hjerta från den dag då du upphörde att älska mig. — Jag älskar dig! jag tiHber dig! Utan att lyssna till hans ord fortfor Emmelina! — Gud vare lof! trogen din ed kom du till min graf, för att återtaga detta kors som oroade min hvila Nu skall jag sofva lugnt; kanske vaknar jag ej mer. — Emmelina, jaga bort dessa mörka tankar; du är icke död, och jag älskar dig ju. — Jag är död; min själ är i himlen: men Gud tillåter stundom denna stackars tröstlösa själ att åter sänka sig ned i min kropp och lifva den för en stund. För min själ är den njutningen att återvända till min kropp en resandes melankoliska glädje vid återkomsten till fäderneslandet. Ja, jag är död; det var ifrån himlen jag såg ditt giftermål med Margareta förbereArnould föll på kna vid Emmelinas sida och sade: