Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1851, sida 1

lAbbaye; min själ kringsväfvade dig alltid. Hvilken blekhet! hvilken sorg! stundom gret du äfven; jag upphemtade dina tårar och förde dem till Gud. — Arnould, öppna fonstret; jag tycker att ljuset försvinner, att det blir mörkt; jag är så rädd för mörkret. — Fatta mod, min engel, natten är ännu långt borta, det är endast täta skyar som bortskymmer solen. — År det icke sannt, Arnould, att det finnes på gården i VAbbaye ett stenblock, som tjenar till bänk för fångarne? — Jo, sade Arnould högst bestört. Enmme lina steg upp ur ländstolen och gick fram till fönstret. Hennes gång var högtidligt långsam, likväl låg deri så mycket lätthet att hon med hvarje steg tycktes vilja flyga mot höjden. Arnould följde henne och sade, i det han fattade hennes hand: Emmelina! jag besvär dig, afslöja denna hemlighet för mig. — Du är alldeles som barnen, sade hon med ljuft småleende: du vill krossa den spegel hvari du ser mig. Akta dig! är spegeln en gång krossad, får du icke mera 8e mig. Vid dessa ord genomilades Emmelina af en rysning. — Ack var icke så dåraktig, förslösa icke af fåfäng nyfikenhet en så dyrbar tid, som Gud skänkt mig efter så många böner; låt oss skynda att älska hvarandra. Tiden går, ack, den går så fort; snart är den förbi. Sakta lutade Emmelina sitt hufvud mot sin älsklings bröst. (Forts.)