Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1851, sida 1

— ———— — —————— —— — —— ———— i sina darrande armar och bar henne upp i bönrummet. — Ack! jag återser dig då i solens sköna ljus! sade han, nedsättande henne i en ländstol! — Men säg mig, hvilken dyster hemlighet hvilar öfver dig? — Arnould! Arnould! sade Emmelina förfärad, öfvergif mig icke, jag är så rädd! — Emmelina, svara mig: du är icke död, och ändå fann jag dig i grafven. — Arnould, låt oss tala om kärlek, låt oss tala om den sköna förflutna tid, då jag älskade dig utan att veta det; låt oss tala om dessa förtjusande qvällar, då Jag såg dig irra omkring slottet. Jag dolde mig bakom en fönstergardin och följde dig länge med mina blickar, Ofta sträckte du armarne emot mig, utan att se mig. Ack! om jag då egt vingar, huru glad skulle Jag icke hafva sväfvat öfver den rymd som skiljde oss åt! — Låt oss tala om den så hastigt flydda stunden, dgn hänryckningens stund, då vi svuro i himlens åsyn. Kommer du ihåg fönstret och gardinen?... — Ja, och våra läppar möttes liksom genom ett underverk, sade Arnould, kyssande Emmelinas hår. — Låt oss tala om allt detta, men icke Jom döden, återtog Emmelina. — Ack! En timme derefter inbar man dig blodig för mina förskräckta blickar. — Ack! under allt mitt lidande kände jag intet annat än glädjen att se dig. — Men hvarföre är ni icke hos Margareta? Den stackars flickan ville rädda mig... när den förfärliga septembrisören förföljde mig med sitt raseri och sin kärlek. — Septembrisören! har du sett honom? — Jag låg der, i det der hörnet, jag sof och drömde om dig. Jag vaknade ... men Ärnould, berätta mig hellre om dina lidanden i det parisiska fängelset. Jag såg dig ofta sitta på en stenbänk på gården till