Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1851, sida 1

— — — — ——-Xr mh Huamb —— ———— 0( ——— Men plötsligt gjorde Emmelina en lätt rörelse, lik en qvinna som vaknar ur sin sömn; hon kastade tillbaka duken som betäckte henne, reste sig långsamt, öppnade sina ögon, sträckte sina armar mot Arnould och ropade hänryckt af glädje : — Jag väntade dig! Arnould såg icke mera hvarken likkistan, eller den döda, han såg endast sin älskade och, i en kyss, hvaraf alla de multnade benen darrade, glömde han alla sina sorger. 4. — Ack, Emmelina! det är då dig jag ser! det är dig jag vidrör! — Du, lefvande i grafven! — du, så skön i denna mörka boning! — O! tala till mig! tala då till mig! — säg mig att det icke är en dröm! — Emmelina! Emmelina! svara mig då af nåd! att jag ännu en gång får höra den älskade röst, som akulls uppväcka mig i sjelfva grafven! Emmelina tog långsamt i sina fingrar det lilla silfverkorset, som alltid hängde om hennes hals, lyftade det till sin mun och sade med svag röst: — Jag älskar dig, Arnould. Hon hade till hälften afkastat betäckningen och Arnould såg med hänryckning hennes kropps fint bildade former. Hon var endast klädd i en hvit musslinsrock knappast tillknäppt om lifvet; och hennes blonda hår böljade nedåt hennes axlar. Arnould var försänkt i en tyst beundran; med ängsliga blickar följde han hennes minsta rörelser, i det han upplyftade armarne dels för att skydda henne, dels för att tacka himlen. Men, liksom om han fruktat att döden skulle beröfva honom den älskade, fattade han plötsligt Emmelina