Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1851, sida 1

detta slott: än förlorade den af ålder försvagade gubben hufvudet och glömde att hämma sin oräström; än bibehöll han envist tystnaden lik en man som fruktar att säga för mycket. Framimot middagstiden, när solen skingrade molnen gick gubben plötsligt ut, dels för att undkomma Ärnould, som oupphörligt ansatte honom med frågor, dels för att under parkens löflösa träd bedja Gud. Sedan Ärnould förgäfves afvaktat hans återkomst, beslöt han att nedstiga i grafhvalfven, hvarest han hoppades få upplysning på den hemlighet som oroade hans hufvud och hjerta. Men åtskilliga hinder satte sig i vägen för verkställandet af detta beslut: han hade icke nycklarne till hvalfven; och utan dessa nycklar behöfde han äfven ljus, och i följe af ett förargligt missöde, sökte han förgäfves en lampa eller en ljusstake, Under detta sökande återkom gumman. — Gif mig nycklarne till hvalfven och ett ljus! sade han till henne i befallande ton. Den förfärade tjenarinnan tog ett steg tillbaka. — Ni döljer på ett ovärdigt sätt för mig det som tilldrager sig här! återtog han, skarpt fixerande henne, Gumman antog en min af okunnighet och sade: — Heliga jungfru! Hvad är då på färde? — Här finns en hemlighet, en hemlighet som jag utan dröjsmål vill upptäcka! — Nycklarne! nycklarne! Otåligt stampade Arnould i gofvet. Gumman svor vid vid sin salighet att hon aldrig sett nycklarne till hvalfven, och, och att efter fröken de Meserays död; ingen öppnat den massiva dörren till Förtretad vände Arnould henne ryggen, och, erinrande sig att i bönrummet fanns en lönndörr, som dolde en trappa, ledande till den adliga familjens hvilorum, bogaf han lsig hastigt dit. Han kullstötte den gamla bokhögen, bortlyftade bönstolen och upptäckte lönn-—