Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1851, sida 1

LAAWAAA wö—nk— — — — ——— dörren, hvarigenom han trodde sig redan förut hafva gått. Innan han nedsteg stängde han bönrummet, på det ingen skulle följa honom på hans pilgrimsfärd. Knappt hade han anländt till foten af trappan, förrän han varseblef det dystra ljuset af de tvenne lamporna, hvilka belyste de dödas rum. — Det är intet tvifvel mer, sade han i det han med beklämdt hjerta stannade, jag har förut varit i denna graf: det är ju samma fuktiga hvalf, samma pelare, samma fanor och vapen; och de der två lamporna sedan, hvilka jag såg brinna öfver en tom likkista! Ja, jag måste hafva varit här förut, så vida ej min själ genom drömmens makt nedstigit hit under kroppens sömn. Med dessa ord steg han in i hvalfven och närmade rig med vacklande steg de två lamporna. Han hörde sitt eget hjertas slag, och trodde sig höra tusende andra sorgliga ljud: knäppningarne på tidens ur, dödens smygande steg, rörelserna af de aflidna hvilka ännu ej funnit ro för sina synders skull, utan vilja på en kort stund lemna sina trånga sängar. Fuktigheten i hvalfven fördunklade de tvenne lampornas sken, som mera liknade ljusskuggor under de dystra hvalfbågarne. Då Ärnould anlände till Emmelinas kista, dit hans hjerta dragit honom, fästades hans ögon på vecken af den stora svepduken, den han sett vårdslöst liggande vid sina fötter, den natten då hon funnit kistan tom. Denna gång var Emmelinas kista icke tom, och vid första blicken såg han en del af sin älskades blonda hår framsticka under det sorglida draperiet. (Forts.) pe