Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1851, sida 1

AAAAAQ—— — — AA — mitt republikanska hjerta, omsider vann jag seger och fortsatte mina missionsresor i de uppstudsiga provinserna. Atskilliga gånger var jag nära att sjelf falla offer för mitt nit. Nationen sjelf, glömmande mina tjenster, sände gendarmer för att arrestera mig; det var just vid den tiden, då man vågade angripa Marat! Att angripa Marat! arrestera mig, mig septembrisören! Marat gick segrande ur striden, och jag körde bort gendarmerna. Någon tid derefter förenade man mig med Saint-Just, ett barn, som republiken har gjort till man; med honom genomströfvade jag alla de nordliga provinserna, spridde förskräckelse i de armåer, som blifvit sålda till Pitt, och i de land som blifvit den kungliga skuggbilden trogna. Derpå begaf jag mig till Paris att skörda frukten af mina faror och mödor. Ack! Marat är död! — Och himlen vare lofvad derför! sade Jacques Taillefer, Septembrisören lyfte upp sitt hufvud och kastade en vredgad blick på vinhandlaren. — Det är uselt att glädja sig åt ett sådant nidingsverk ! — Ett nidingsverk, som gifvit Frankrike luft. — Marat var helt enkelt den djerfvaste af folktribunerna, han var den första som öfverhoppade, och det på en gång, det skrank, som åtskiljer en thron från en republik; han vågade öppet säga hvad andra gjorde i tysthet. — Hvilka andra? frågade Taillefer med afsky. O! försvara icke minnet af den hufvudskördaren. — Marat var en stor chirurg: han aftog ett ben för att rädda sjelfva kroppen, (Forts.)