Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1851, sida 1

Snart såg man honom återkomma med Margareta, som efter ett fruktlöst vägrande, gjorde allt hvad folket begärde. Hon var klädd i hvitt musslin, man gaf henne dessutom ett blått schärp och en röd gördel, bekransade henne med murgrön och upplyfte henne på altaret. Derifrån måste hon utströ ax och frukter ibland folkmassan, uppläsa republikanska maximer, svänga frihetens fana, och emottaga det lof, som endast tillkom Gud. Men Gud förtörnades icke deröfver. Efter allt detta upptände man framför altaret en glädje-eld af messkjortor och adliga baner; och som ett echo från morgonen hördes från klockorna en själaringning efter den aflidna katholska religioren, som skulle uppstå igen tre dagar derefter. Detta var deras sista suck; ty ögonblicket derefter ilade de mest exalterade i tornet och krossade dem. — De blinda och döfva! sade Taillefer sorgsen; de hade icke mer än en musik, och vilja ej behålla den mer! Om de kunde, skulle de rycka ned solen. När klockorna voro sönderslagna, rusade de ursinnige härjarne in i kyrkan och satte eld på biktstolen, som var anbragt i ett för öfrigt tomt och fuktigt kapell. En tjock rök hvälfde sig ut derifrån och spridde sig i hela kyrkan, som snart hade utseende af en tysk krog, National-presten var icke den siste att uppmuntra till detta oskärande af templet; sjelf frambar han den gamla messboken, taflorna med de tio Guds bud och psalmböckerna, samt kastade allt detta i elden, sugande högtidligt: — Så skall elden befria oss från vidskepelsens bländverk. Sedan Margareta återkommit till sina rum, var hon mera oyster i hågen än egentligen sorgsen. Med vedervilja hade hon afkastat kransen, skärpet och gördelen; hon tänkte på Arnould, som, enligt Jacques Tail