Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1851, sida 1

:j q333 5772 G11119119891 sprungligen af herrskarna besagnats till helt andra åndamål, sedermera Måst tjena till tempel åt den råtta konungen för alla tider, — åt konstens ide. Louvren var, att börja med, en fåstning, i hvars verldshistoriska torn mån gen politisk gåta utan låsning funnit en evig dåd; hår sköt Carl IX på reformationens id i Hugenotternas person; hår thronade tid efter annan Ludvig XIV:s sedeslöshet, tills förfådrens palats blef befunnet ovårdigt att förblisva skådeplatsen sör dylika storverk och utbyttes mot Tuilerierna och palatserna i Versailles. Kom så revolutionen, och konventet dekreterade, att Louvren skulle blifva en samlingsplats för de bildande konsternas verk. Napoleon utvidgade och sullståndigade denna plan, och i dag år Louvren ett konstens tempel, sådant ingen annan stad har att uppvisa, liksom Versailles åter blifvit Frankrikes historia, huggen i sten eller förevigad på duken. Endast såsom ett aflågse eko ljuda ånnu hån till oss dessa otroliga tilldragelser ur Chronique scandaleuse; det gamla konungadömet i Frank rike har gått till grafven och konsten har åter intagit sin thron. Restaurationen af Louvren hör till det praktfullaste, som den nyare arkitekturen och den plastiska ornamenteringskonsten har att uppvisa, och, att sluta af de redan öppnade salarna och gallerierna, har man gjort för mycket, sårdeles gåller detta om den fyrkantiga åt måsterverk af alla skolor egnade salen, hvilken år för mycket öfverlastad med guld och silfver. Siraterna upphöra att vara stassage, de hafva en sjelsståndig, ja — om uttrycket tillåtes — en utmanande karakter. Litet mera enkelhet skulle icke skadat. Raphael, Tizian, Rubens, Murillo, Rembrandt, Poussin o. s. v. sprida tillråcklig glans, får att icke behöfva en så dyrbar och för ögat störande omgifning. Det stora galleriet, der konstverken åro ordnade efter skolor, motsvarar båttre sitt åndamål, emedan det år enklare och endast imponerar genom stilens storartade beskaffenhet. Glådjande midt under de tröstlösa företeelserna, hvilka det politiska lifvet i Frankrike i alltfår rikt mått erbjuder, år det lifliga deltagande, som folket ådagalågger för konstens skapelser. Hår år icke fråga om en blaserad person, som köper skatter får att ega; det franska folket vet att njuta denna egendom, och denna njutning har blifvit ett behof. Att så år, bevisas af detta märkvårdiga folks rika, innerliga lisskraft. De politiska lidelserna, partistriderna, de skarpa motsatserna i det politiska och sociala lifvet hafva icke ett enda ögonblick kunnat förminska intresset för det sköna, för konsten. Fransmånnen, såsom ett folk betraktade, åro, likavål som den enskilde, genomtrångda af Frankrikes mission att stå i spetsen för Europa; och denna gemensamma ösyertygelse, denna känsla segrar öfver alla tillsälliga slitningar och söndringar. I denna nationalkänsla ligger också en borgen för framtiden; de nårmast följande åren må bringa hvilka oväntade tilldragelser som helst, slutet kan aldrig vara tvifvelaktigt. I Frankrike skall alltid förblifva en af civilisationens första representanter, emedan det i RETRO —— ——