Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1851, sida 1

en plötslig sjukdom och sade till sin moder att man finge söka en annan gudinna. Skolmästerskan, i stället att underrätta jakobinerna om denna föregifna sjukdom, trätte på sin dotter i två hela timmar; och när processionen anlände till altaret fann den med förvåning, att ingen gudinna var att se. I detta ögonblick visade sig den dystre septembrisören på en präktigt sadlad häst. Margareta, som betraktade festen från ett fönster, fattades af en rysning, då hon såg septembrisören; Jacques Taillefer tänkte med smärta, att denne mans återkomst vore ett olyckligt förebud för hans dotters giftermål; men folket mottog septembrisören med tusen glädjerop. — Helsning och broderskap! Lefve Marats vän! Lefve den största af alla sans-culotter! Ned med alla snapphanar, sprättar och veklingar! Nu är den goda tiden återkommen! Ännu är ej allt sagdt, ännu äro vi ej vid målet! Frihet och jemnlikket eller döden. Hvar och en ville se och röra vid septembrisören hvar och an traktade efter att få tala vid honom. De häftigaste ryckte honom af hästen och förde honom i triumf till foten af altaret, der Jacques Taillefer sorgligt gaf honom det plebejska famntaget. Septembrisören var icke mer denne smutsige bandit betäckt med röda trasor, väpnad med blodtörstig vrede och rytande befallningar; han hade blifvit lugn och bar en snygg och värdig drägt; kärleken och Saint-Just hade verkat denna förändring. (Forts.)