Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1851, sida 1

. AAcecrkAAk——paR —p—a — ——— — —— na i handen, under den blå thronhimmel, som så ofta betäckt Orignys prostar och gudabilderna. Jacques Taillefer led djupt af den oförnuftiga roll han då spelade i den stora republikanska maskerad, som fröjdade hela Frankrike; men, som vanligt, uppoffrade han sig sjelf: om han vägrat emottaga denna roll, skulle han hafva störtat sig sjelf, retat Jakobinerna och Orignys innevånare; och farväl då med all hans makt, SOm nu beskyddade så många. Han förutsåg allt detta och utrustade sig med resignation. Processionen utgick från kyrkan under afsjungande af Hymnen till Förnuftet, Sansculotternas visa, la Mogtagnarde, la Carmagnole des moines, hymnen till menniskoslägtet och många andra mer och mindre qvicka revolutionssånger. Jacques Taillefer svängde sin fana, och framför detta, den nyaSreligionens baner, knäböjde alla förbigående ödmjukt. Under frihetsträdet, den hundraåriga linden vid Taillefers gamla värdshus, hade man upprest ett altare åt Förnuftet; till detta altare marscherade processionen, på en väg betäckt med snö och gulnade löf. Förnuftets gudinna skulle föreställas af dottren till den förre skolmästaren i Origny. Man hade visserligen tänkt på Margareta, men hon hade med värdighet nekat dertill. Skolmästarens dotter skulle hafva blifvit en ypperlig parodi på Förnnftets gudinna: Det var en ung, lefnadsglad, ja, yster flicka, som skrattade åt allt hvad hon hörde och såg, mera noggrann om bibehållandet af sin skönhet än af sin dygd; men då hon sjelfva högtidsdagen vakande, och modren tillropade henne att kläda sig så fort som möjligt, öfvertänkte hon saken icke såsom en förnuftig gudinna; men väl som en förnuftig flicka. Hon hade syndat, hon såväl som mången annan, och möjligtvis kunde folket upptäcka detta medan hon stode på altaret: hon för egaf