Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1851, sida 1

— 641418—144 VN A ÖFÖdlHLAGA A4NULNMONnSGI — — ånnu mårkligare är det senomen, som vid 1842 års totala sörmörkelse af flere observerades, men fullståndigast antecknades af Schumacher. Då han, efter annoterandet af tidsmomentet för den totala förmörkelsens början, åter med sin tub ville betrakta månen, såg han icke allenast den lysande ringen; det förekom honom åfven liksom råda lågor fram brutit på tre stållen af månkanten. Efter några ögonblicks betraktande fann han dock, att i dessa skenbara flammor ingen rörelse egde rum; de liknade uddiga i rosenrödt ljus glånsande glacierer, hvilka höjde sig omkring två minuter öfver månkanten. Någon föråndring i deras höjd eller form kunde han ej varseblifva under den korta tid, som återstod till den totala förmörkelsens slut. — Det nu omnåmnda fenomenet bör vid den blifvande förmörkelsen utgöra föremäl får en speciel uppmårksamhet. Då månens och solens östra bråddar börja nalkas hvarandra, uppkomma mellan dem råtliniga, parallela svarta streck, hvilka tyckas förena kanterna. Dessa strecks antal ökas, ju nårmare bräddarne komma intill hvarandra och deras tjocklek tilltager, så att månen synes liksom tandad. Vid vestra kanterna synes fenomenet omvåndt. Det har nåmnts, att luftvärmen under förmörkelsen föråndras. För att utröna förhållandet härmed, böra observationer anställas med tvenne thermometrar, hvaraf den ena opphånges i skuggan, och den andra, helst med svärtad kula, utsåttes för solen. Barometern torde likaledes böra observeras och i allmånhet observationstiderna annoteras. Uppmårksamheten torde derjemte böra såstas på den af några uppgifna omståndigheten, att, om vindstiltje förut egt rum, uppkommer under sjelfva förmörkelsen en lindrig vind. Genom att anmårka antalet och storleken af de stjernor, som möjligen blifva synliga för blotta ögat, kan man enklast och tillförlitligast uppskatta den dunkelhet, som förmörkelsen förorsakar. Det bår hårvid åfven anmårkas, att det uppeifvits, att man, sedan förmörkelsen blifver betydligare, åfven kunnat varseblifva den del af månen, som icke ånnu projicierades på solskifvan. Slutligen må den erinran lemnas, att man till observerande af förmörkelsen kan använda hvilken kikare eller tub som helst, men att den bör vara försedd med stativ el ler eljest stadigt fåstad, och framför allt att man, för ögats skyddande, bör mellan ögat och ocularet hälla en färgad eller sotad glasbit. Till dessa anmårkningar fogar hr Sundevall följande om iakttagelser på djur: I allmånhet bår man iakttaga: dels huru det intrådande mörkret verkar på djuren, och söka att uppfatta de yttringar, hvarigenom de tillkånnagifva att de mårka detsamma, t. ex. om de synas skråmda, oroliga eller på något sått förvirrade, om de uppföra sig såsom vid en daglig solnedgång eller om deras beteende afviker från det dervid vanliga; dels huru det I åter intrådande ljuset verkar på dem: om de dervid yttra glådje, oro o. s. v. eller visa sig SE