Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 155.) Med vacklande steg gick Jacques Taillefer vidare. — Aldrig, sade han, aldrig skall jag bebo detta slott; och när dem gamla presten är död, skall ingen annan vanhelga dessa allvarsamma ruiner. Jag vill icke att någon enda hand skall vidröra dessa ruiner efter feodaltiden, hvillka skola tjena kommande sekler till varning. Jacques Taillefer stannade framför porten och betraktade de stympningar som familjen de Meserays vapen undergått dagen efter blodbadet. — I vanlig skrift, återtog han, betyder detta: Hår har folket varit. Folket skall alltid igenkänna denna skriften. Vinhandlaren inträdde i slottet. Der fann han gummar liksom stående på vakt utanför bönrummet. — Var god, hr Taillefer och gå ned i andre salen, der är en god eldbrasa. Hr kyrkoherden är i bönrummet och beder Gud för fröken Emmelinas själaro; låt honom bedja ostörd. Den gamla qvinnan förde vinhandlaren med sig ur rummet. — Jag träffar väl herr kyrkoherden en annan gång, sade Taillefer tankspridd. Under min promenad gick jag hit till slottet, för att se om det kan bebos; men jag tycker mera om mitt värdshus. Du kan säga herr kyrkoherden, att han får bo så länge han behagar här på slottet.