Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1851, sida 1

—g— —— ——— — — — —ä—t—8——— —— la Parmailles-strömmen; arbetstiden var förbi, ledsnadens, köldens och eländets tid var inne för den fattige. — Gå nu på, mina barn, sade vinhandlaren. Den här skogen skall vara tillgänglig för er hela veckan: jag skänker er all den ved och allt det ris ni kan samla på åtta dagar; de flitigaste blifva således bist belönade för sina mödor. Ni kan åtminstone trottsa vintern vid brasan. Knappt hade Jacques Taillefer yttrat dessa ord, förr än de elyckliga under välsignelser begåfvo sig till sitt arbete, Emellertid följde en man, sjuklig och svag som ett rör, sina kamrater med afundsjuka blickar, och stannade framför vinhandlaren, låtsande aig ej kunna lyfta sih yxa. — Nå, hvarför dröjer du? frågade honom Taillefer. — Ack! sade den lille mannen, hvad vill du jag skall hinna med på en vecka, jag, som är så svag? — Mod är bättre än styrka, sade vinhandlaren; arbeta bara, arbeta utan klagan och utan att afundas de andras krafter; arbeta med glädje, och frukten af din möda skall blifva god. — Du må predika jemnlikhet så mycket du behagar, sade den stackarn, jemnlikheten skall ändå alltid blifva en dröm. Huru kan du inbilla dig att samma lag kan på samma gång vara god för en atlet och en sådan stackars satan som jag. — Det finns inga stackars satar, eller snarare äro vi sådana alla, återtog Taillefer; men vi äro lika inför Gud, inför lyckan eller olyckan. Du är svag, din granne är stark, men i ersättning har du mera förstånd än han; medan han funderar på sättet att nedhugga ett träd, har du redan gjort tjugo yxhugg, och när han funnit sättet är ditt träd sedan fiäldt.