Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1851, sida 1

— Omfamna honom först, sade Taillefer; sedan kan ni banna honom. Margareta kom nu att möta sin far, eller kanske snarare Arnould. — Gift dem med hvarandra, ju förr desto hellre, sade fru de Longpre småleende. Jag är alltför rudd att Arnould skall blifva bortröfvad af vampyrer; först då han en gång väl är Margaretas make, är han räddad, Madame de Longpre, som endast lefde för Gud och sina barn, insåg ganska väl denna verldens fåfänglighet. Ideen att gifta sin adliga son med plebejen Taillefers dotter, hade i början varit något motbjudande för henne; men snart offrade hon resten af sitt högmod åt sin familjs lugn och fann nu dess enda säker het i denna förening, som för alltid borde kunna skydda den emot folkets blinda vrede. Arnould hade till hemgift endast sitt stora namn (då för tiden var ett stort namn en stor olycka); mer Margareta hade slottet de Meseray till hemgift. Detta bihang var icke utan sitt behag i fru de Longpres ögon. — När skall bröllopet stå, mitt söta barn? återtog hon, kyssande Margareta moderligt på pannan. Den stackars flickan betraktade Arnould med angslan. — Den 28 November, sade han med upprörd stämma, det är Margaretas födelsedag. Margareta vardt blek som döden. 12. Några dagar derefter befann sig Jacques Taillefer tillika med Orignys fattige uti Meseray-skogen. Vintern hade inträdt med sin snömantel, fältet var betäckt med en ofantlig svepduk, knappt här och degenomskuren af klipporna, de stora träden och den lil