Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1851, sida 1

Det var redan dager, men en dag, blek och dyster som den föregående; några solsträlar trängde sig fram mellan de höga trädens kala grenar och kastade sitt matta ljus på slottets fasad. Under det han sträckte på sig för att upplifva både kropp och själ, såg han förstulet på den gamla qvinnan, som log i mjugg. Hon hade då stor likhet med en gammal hexa, hennes ansigte var utomordentligt skrynkligt, ögonen djupt insjunkna och med undantag af sin gula taft-krage, var hela hennes öfriga drägt svart. Hon hade framför sig en stor slända omgifven med hampa, som fasthölls af ett blått band; den ena foten hvilade på spinnrocksfoten; hennes torra, ihopskrumpna fingrar förde tråden med berömvärd ifver och skicklighet. — Nå! min unga vän, sade hon, i det hon blickar upp på Arnould, ni har här tillbragt en dålig natt. Vid dessa ord betraktade hon honom med oro. — Ja, ganska svår, svarade sofvaren, och gnuggade sig i ögonen. — Ni har likväl haft en djup sömn. Och för att dölja sin nyfikenhet, makade gumman en kaffepanna af förtennt jernbleck på elden. — Rysliga drömmar, eller huru? sade hon med beklagande ton. — Drömmar! mumlade Arnould, liggande handen på sin panna. Han påminte sig nu natten i stora salen vid Emmelinas fötter, samt grafhvalfven och den öppna likkistan. — Drömmar! återtog han rysande; det var inga drömmar. (Forts.) AAA —