Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1851, sida 1

— ————— ligt, darrande som ett löf vid första vindflägt; han såg sig omkring med en obeskriflig känsla af bestörtning och fasa. Han såg de hvita kolonnerna afteckna sig mot den mörka väggen, samt de förgylda porträttramarna. Han ansåg det nu vara oförsigtigt handlat att han denna vinternatt begifvit sig till det gamla slottet. Han visste väl, att den fordna kyrkoherden i Origny bebodde slottet tillika med herr de Meserays gamla hushållerska, men dessa gamla, nära hundraåriga menniskor lågo säkerligen i sin bästa sömn. Slutligen trodde han att det endast varit vinden som trängt in genom de söndriga fönsterna och förorsakat hvad han ansett för en suck: med denna tro försökte han åter insomna, men oroad af plågsamma föreställningar , påkallade han sömnen förgäfves; trött att darra som ett barn, reste han sig upp och gjorde en tur omkring pelarne, för att öfvertyga sig att ingen utom han sjelf befann sig i salen. Kommen till nischen med jagtscenen, vände han sig om och såg en skugga smyga sig förbi kaminen. En häftig rysning skakade honom, andedrägten stannade på hans läppar, en slöja betäckte hans ögon, och armarne föllontunga ner mot sidorna. Nu vände han tillbaka icke utan stark hjertklappning, men förgäfves sökte han med stirrande blickar efter synen; han såg endast kolonnerna, gardinerna och panelningen, och framför kaminen kunde han icke upptäcka annat än den söndriga ländstol hvari han satt sig i skydd emot kölden. Han ansåg nu synen endast som ett foster af hans inbillning, och fortsatte sin promenad i salen, för att fördrifva den kallsvett som utbrutit hos honom. Ofrivilligt stannade han ännu en gång framför den tomma nischen, för att vidare betrakta pastell-målningen, från hvilken Emmelinas moder log så melankoliskt emot honom. Då han icke genast fann den, trefvade han med handen på golfvet. Med yttersta be