Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1851, sida 1

Egande nämnde herre rättighet att, i sina omförmälta besittningar, utnämna guvernör, kansler, bailli, domare, polismästare, notarier, öfverjigmästare. Afven har ban rättighet att på sitt nämnde gods bygga bygga byar, slott Och fästningar; utdela previlegior och patenter. . . . Så långt hade Arnould hunnit i denna ståtliga handling, då han tyckte sig höra ett sakta ljud af steg. Med återhållen andedrägt såg han sig omkring: han såg ingenting annat rörligt, än de för vinden fläktande gardinerna, trodde således att ljudet kom ifrån fönstret och ville nu fortsätta med pergamenternas läsande. Det andra erbjöd ögat ingenting annat än en kungl. namnstämpel oah ett till hälften utplänadt sigill; de öfriga voro dokumenter från 12:te och 13:de seklerna. Arnould var allt för litet bevandrad i latinet att, vid det fantastiska och slocknande eldskenet finna något nöje i deras läsning; hellre tänkte han på herrskapet Meserays sordna ärorika dagar. Han föreställde sig de tappra riddarne, hvilka endast hade Gud eller snarare sitt eget mod att tacka för sin makt; det ruinerade slottet blef för honom åter herrarnes af Meseray gamla och präktiga herresäte; i Arnoulds ögon antog salen gigantiska former, kolonnerna sträckte sig, takbjelkarne höjde sig och panelningarne betäcktes med alla tiders vapen. Han såg hela den adliga familjen i all dess äras glans. Somliga sittande guldbekrönta på herrskasestolen, andra beväpnade till strid mot deras grannar; småningom böjde sig dessa stolta hufvuden först för Gud, sedan för Frankrikes konungar och ändtligen för Richelieus röda drägt. (Forts.) AA — F