Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1851, sida 1

vid dess bleka sken salen hvarest han besann sig. Det var ett stort rum, som såg kallt och dystert ut, väggarne voro försedda med en enkel ekyanelning, lhvars plumpa bildhuggarearbete här och der var stympadt af de upproriske; fyra små kolonner af hvit marmor uppburo kolossala trossbotten-bjelkar, mörknade af tid och rök; en ofantlig spegelram, hvari ännu funnos några fragmenter af glas, hängde öfver kaminen; i de fyra fönsterna fläktade gamla gardiner af kinesiskt bropheradt sidentyg för vinden; i hvarje ögonblick gnisslade ringarne på de förgyllda gardinpelarne, och sopade sidentyget golfvet; knappt fanns någon enda ruta qvar i fönsterna. I ena ändan af salen tycktes tvenne gamla familjporträtter med göthiska ramar hålla vakt; deras krigiska ställning var värdig forntidens hjeltar; de höllo sina hufvuden stolta uppe, och med handen på svärdsfästet tycktes de trottsa alla verldens riddare. Midt emot kaminen, mellan de två porträtterna, ådrog sig en tom nisch uppmärksamheten genom sina ornamenter: ett löfverk af sten omgaf densamma; mellan dessa löf såg man hufvudet och hornen af en bjort, flyende för ett uthungradt koppel. Denna nisch hade under ett helt sekel hyst en marmorstaty af den jagande Diana. Septembrisören, som älskade hvarken manliga eller qvinliga belgon, krossade i sin vrede denna hedniska bild och gladde sig, emedan han trodde sig hafva befriat jorden från en hel. Cecilia eller en hel. Elisabeth. Skadan var ej särdeles stor, ty denna Diana var mycket illa gjord, förmodligen en produkt af något föga kändt bildhuggaresnille på landet. Under den tomma nischen ådrog sig en nedrifven pastellmålning Arnoulds blickar: det var den bleka och sorgsna bilden af Emmelinas moder på dödssängen. Hon var vårdslöst klädd i en hvit rock, som liknade en vid svepduk; hennes långa hår låg spridt kring axlar