Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1851, sida 1

2— — 2. Ärnould betraktade slottet medlidsamt och mumlade sakta: — Så är jag då här vid familjen de Meserayis gamla borg, så stolt ännu vid sitt fall! Hvar är du liljeprydda baner, och du fronton med din vapensköld ? Hvar är du jernport, som försvarade de ädla innebyggarne på detta ensliga ställe för alla jordens makter? Ack det finns icke mer hvarken portar eller baner; styrkan och den ädla stoltheten äro för alltid förödmjukade. Arnould var ett rof för en oändlig smärta; den förfärliga stridsnatten afmålade sig för honom med de blodigaste färger: han såg hr de Meseray, kämpande ända till döden med sina fiender; den blodtörstige septembrisören, som med tigerblickar sökte efter offer, den modiga Margareta u pmuntranne alla; vidare Emmelina, öfverväldigad af sorg och fasa, orörlig och blek som döden. Plötsligt svängde han vredgad armen i luften ropande: — Ack! hvarföre kan jag icke hämna Emmelina? Och, lyftande sina blickar mot det kala tornet, tillade han: — Hvarföre kan jag icke äfven hämna dig, afväpnade jätte? Han geck igenom porthvalfvet, och närmade sig hastigt trappan. Flämtande stannade han vid ingången och betaktade de sönderslagna dörrarne, Vinden, som ilade genom de krossade fönsterrutorna, hundarnes klagande skällande från en närgränsande landtgård och suset af ugglornas vingar, afbröt då oeh då tystnaden. (Forts.)