Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 145.) — Jag vill dö, återtog Arnould liknöjdt; i dessa tider år döden den enda tillflykt, som år adeln värdig. Camille råckte Arnould handen och sade: — Ni har en högsinnad själ, och jag skulle ännu tro På adeln, om icke så många högt uppsatta och mäktiga herrar fegt flytt till våra fiender. Eftersom ni lAer död likasom andra försvara sitt lif, så d — Skall han då, sade Jacques Taillefer, så dör åf ven Margareta. En glädjesträle blixtrade i den unga flickans Ögon. Hon såg på Arnould, liksom för att gifva honom mod. — De hafva tillsammans rest ifrån Origny, fortfor Taillefer; antingen återvånda de aldrig dit, eller ock återvånda de tillsammans. Valet måste ske utan dröjsmål : tingen måste de gifta sig med hvarandra, eler Sorgsen böjde Arnould sitt hufvud. — Med begårliga blickar sörsökte Margareta att låsa hans tankar. — Det blir ett årofullt parti, sade Camille Desmoulins; Taillefers dotter! — Må icke mitt vårdshus ståta hans adliga dgon, återtog folktribunen i Origny; ty jag gifver min dotter slottet de Meseray i hemgift. — Slottet de Meseray! ropade Arnould bleknande; men återtog med rörd ståmma: