ligt, att en så skön slicka skulle blifva ett hemskt skelett. Stundom tänkte han på sin moder, sina systrar och den anspråkslösa boning, der han uppväxt:; då och då fåstades hans blickar på Margaretas milda och ljufva drag. Då blef han mera sorgsen ån någonsin, ty han fruktade att åkta ståndet skulle för honom blifva ett fångelse, mörkare ån YAbbaye. Margareta åter tånkte oupphörligt på Arnould. Hon föresatte sig att upptånka eviga hinder för det åktenskap, som sadren önskade. Stundom upprullades en leende tafla i hennes själ; ett landskap, der på sramtidens fålt hår och der uppspirade grönskande förhoppningar; molnen på dess himmel skingrade sig småningom och dess rena azur skymtade fram vid horizonten; ånnu trodde hon på sina oskyldiga och retande behag. Emmelina var död, Arnoulds hjerta skulle återvända till honne; — men Snart skingrades alla dessa chimärer: sramtiden blef för henne en oändlig Öken, der ingen oas grönskade. Konvulsiviskt tryckte hon den lilla flaskan med opium i sin hand och mumlade: — Bröllopsdagen, skall jag gå ifrån altaret till grafven. Jacques Taillefer, som hade i sitt minne ett vidstråckt galleri af republikanska taflor, tånkte på alla dessa stolta solktribuner, som så djerft uppstego i talarestolen; på detta vulkaniska Paris, som spridde schavotter och armåer vidt omkring i provinserna och utlandet; på denna gudlösa stad, der det numera fanns hvarken Gud eller djefvul; på denna bördiga jord, der Voltaire, Rousseau, Mirabeau och Camille Desmoulins utsått fribeten, och der guillotinen år uppfunnen. (Forts.) Ä::::: ——