Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1851, sida 1

en ny dom. Såg der nere i Origny, att de blifvit af misstag tagna till fångna vid ett upplopp; jag hoppas att de snart äro glömda hår; guiliotinen har icke tid till eftertanka. Camille bleknade och suckade. — Om domaren skulle ihågkomma dem, skall jag beråtta dem dessa ådla hjertans historia, och, så vida dessa domare icke höra till denna cordelier-klubb eller till dessa franska folkets Sangrado-doktorer, om hvilkas stora dygder pater Duchene predikar med så mycket snille och våltalighet, skola de icke tala om fångarne för att döma dem till döden, utan blott för att beklaga dem. — Farvål, Täaillefer! Skulle vi komma på schavotten, så må det ske får frihetens sak; vinkar oss dödens hand, så låtom oss se honom stadigt i Ögonen och ropa: lefve friheten! — Farväl mina unga vänner. Sörjen icke mer; ungdomen år lifvets morgonrodnad. Vareu alltid unga, och tånken långe ännu, att kårleken år båttre ån friheten. — Tst! återtog Camille med ett lått leende, i det han såg sig omkring. Jacques Taillefer omsamnade gråtande sin ryktbare vån. Stora idger korsade sig i hans hufvud, hans bjerta var alltför fullt, han kunde ej få fram ett ord. Samma dag begaf han sig på våg till Origny med Arnould och Margareta. Resan skedde under tystnad. Arnould tånkte på Emmelina; hånförd af kårleken vanhelgade hans själ mysterierna i den älskades graf; han fann en sorglig Djutning att i tanken lyfta på sliken af svepduken och kasta en förstulen blick på öfverlefvorna af den sköna kropp han afgudat. Han kunde icke förestålla sig, att fråken de Meseray hade undergått dödens vanliga härjningar; han såg henne visserligen liggande i en likkista, men ännu skön, ehuru blek, med slutna ögonlock och korslagda armar, liksom antikens jungfru; det tycktes honom vara omöj