Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 143.) I samma ögonblick omgaf en krans af pikar Taillefers hufvud. — Stöten till, mina vänner, sade han lugnt. Denna gång kånde sig rebellerna besegrade; de kastade pikarne långt ifrån sig, ropande: lefve Jacques Taillefer! Folket beherrskas alltid af sitt hjerta; solket hyser sållan någon tanke, endast kärlek eller hat; det öfverlemnar sig åt alla sina känslor, de må vara goda eller onda; det gör ondt och godt med samma ifver, utan att veta om det går ondt eller godt. Våck endast dess ådla instinkter och det skall blifva hjeltemodigt; smickra dess onda böjelser, och det skall åfven begå nedrigheter. Vid vigtiga Ögonblick våcker dem ett väl sagdt ord till alla slags dygder, då deremot en uslings ord kan sänka dem i lastens dy. Folket år ombytligt som vinden, ty dagen år för dem det nårvarande, föregående dag forntid och morgondagen framtid. Emedan folket icke har någon vidstråckt synkrets, har det ej heller något förutseende; detta år orsaken hvarföre det väpnar sig om morgonen mot sina fiender och om aftonen mot sina vänner. Mot konungen år det en skrymtande katt, som smeker med ena tassen och klöser med den andra. Det år också visserligen sannt, att konungarne förlitar sig på folken, likasom sjömannen förlitar sig på hafvet. Jacques Taillefer, som kånde folket, hade plötsligt