Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1851, sida 1

Emellertid led Taillefers rykte häraf hos folket: han hade låtit hånföra sig alltför hastigt. Det fanns missnöjda och afundsjuka, hvilka, långt ifrån att hälla honom råkning för hans uppoffring för sin kommun, beskylde honom, att han ville höja sig öfver dem. De oregerligaste, dessa giriga vagabonder, hvilka bildat sig efter septembrisören och voro tröstlösa Öfver att plundringstiden ej återkom, utspridde öfverallt att deras representant blifvit adelns och de rikas vån, att han mottog penningar af somliga och artigheter af andra. Adeln, långt ifrån att qväfva detta rykte, bildade ett echo deråt, ty, ånnu helt förvirrad af sitt fall och förskräckt Öfver sin svaghet, hade den icke annat ån trolöshet till sitt stöd. Den misskände vinhandlarens ädelmod; och likväl, huru många gånger hade icke Jacques Taillefer varit dess tillflykt under den stormigaste tiden! En familj isynnerhet — den stora familjen de Rez — tycktes endast ihågkomma hans tjenster för att straffa honom derför. — Hr de Rez hade flytt år 1790 och lemnat en ofantlig egendom åt folkets godtycke. Af fruktan att förlora hela sin förmögenhet, återvånde han 1793, efter konungens död, med föresatts att underkasta sig republiken. Men han hade emigrerat, ingen ver okunnig derom; lagarne voro stränga, rättvisan oblidkelig. Bäfvande för sitt lif, lika mycket som förut för sin förmögenhet, kastade ban sig på knå för Tailiefer; han anropade honom om räddning, derigenom, att han intygade att de Rez ej varit ur landet Sedan år 90. Genom ett sådant intyg kunde solkrepresentanten störta sig sjelf; men han tånkte endast på att rådda en familj, hvars fordna dygder han beundrade. Sedan hr de Rez undsluppit faran föraktade ban Jaillefer; långt ifrån att belöna honom får hans tjenster med en ädel vånskap, sökte han endast tillfålle till en nedrig håmnd. Adeln sörlåter sållan om folket visar sig stort och ådelt; den