Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1851, sida 1

—— — — — — — ————— märksamheten från den första taflan; ännu tänkte han på Margareta, den gamla elden upplågade ånyo i hans hjerta, och för ett ögonblick måste fröken de Meseray gifva vika. Margaretas retande behag framstodo lifligt för hans minne, han såg hennes ebenholzmörka hår, hennes blomstrande kinder, hennes eldiga ögon, öfver hvilka kärleken kastat en slöja af trånad, hennes böljande barm, hennes rundade ben och till allt detta hennes glådtiga våsen, som tjusade alla. Så var Margareta tecknad i Arnoulds hjerta, men numera liknade hon icke detta portrått; den obeståndiges glömska hade svept sig som en svepduk om hennes ungdom; de eldiga ögonen voro skumma af tårar, kindernas rosor, förvissnade af sorg, kunde icke mera uppblomstra. — Arnould, hvarföre plockade icke du dessa rosor? . Det oktadt var Margareta ånnu vacker; hennes välbildade hufvud med sitt mörka hår, hennes känslofulla drag, Öfver hvilka en 4sorg i rosenrödt hyilade, skulle bafva förfört den kallaste. Arnould tillbakavisade utan barmhertighet Emmelinas bild, SOM smög sig fram, når han ville betrakta en annan qvinna; och, så snart han uppstigit, begaf han sig till ett för alla fångarne gemensamt samlingsrum för att invänta Margareta. Hon kom åfven snart, bärande en katt, Som hon fått af en väktare. Arnould darrade nu lika mycket som i klöfverfältet. Han ville anförtro Margareta att hon åter blifvit hans hjertas herrskarinna, men bekånnelsen stannade på hans låppar; han fruktade att hon skulle blifva förskråckt eller också icke tro honom. Omsider fattade han den lilla katten, som hon smekte, och började åter tala om den sköna tid, då hon sålunda lekte vid värdshusets dörr eller i skuggan af den åldriga linden. Då detta Minne våcktes af Arnould började hon gråta.