Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1851, sida 1

ni skulle dö utan bigt. Tänk hellre på Emmelina, som kanske djupt i Meseray-skogen med tårar kallar på er. Arnould böjde sorgsen sitt hufvud. — Det vore ett barbari att glömma henne, då hon icke eger något mera hår på jorden ån er. Älska henne alltid, detta skall båra tröst till hennes själ; ålska henne alltid och lemna mig i mitt enkostånd. Ett melankoliskt leende for öfver Margaretas ansigte vid dessa ord. — Jag lider, återtog hon, men beklaga mig icke, smärtan har blifvit min kåraste tilllykt; endast i sorgen befinner jag mig vål, och hvarje dag gör mig mera förtrogen dermed. Jag erfar ofta den dystra vållust, som trappisterne kånna, då de gråfva sina egna grafvar; jag hyser då den dåraktiga inbillningen, att jag lider för Emmelina och er, att jag år en martyr för kärleken, liksvur sa många andra varit för religionen; min sorg gör mig stor i mina egna ågon och jag känner mig helt stolt deraf. Nej, älska Emmelina, Arnould, jag ålskar mer min sorg ån er kårlek. 5. Förgäfves försökte Arnould att förändra Margaretas känslor: så snart han talade med henne om kärlek, talade hon om Emmelina. När han yttrade saknad af det sköna landet Origny. lyssnade hon på honom med outsäglig vällust. — Jag tycker mig höra musik, sade hon till ho mom. (Forts.)