Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1851, sida 1

ker; ni skulle endast tänka på kärlek, ni skulle tränga djupt i hvarandras hjertan och gå döden till mötes på en blomsterströdd våg. 0, hvarsöre ville jag rädda Emmelina? Arnould fattade Margaretas händer och aftorkade med eldiga kyssar de tårar hon gjöt. 4. Följande morgon vaknade Arnould mindre tröstlös ån de förra dagarne; ett mildt ljus spridde sig öfver hans själs himmel; hans drömmar hade varit ljufva, och Öfver en timmas tid sökte han, med pannan lutad mot sängkanten och blicken sväfvande ut mellan fönstergallren, att följa de flyktande drömbilderna. Uti lifvets roman finnes ett kapitel, som man alltid genomläser med förtjusning, det år minnenas kapitel. Fangen uppehåller sig isynnerhet med oåndlig glådje vid alla de magiska orden i detta kapitel; han glömmer sin fångenskap vid tanken på ungdomens och frihetens sköna tid, Som han förlorat. Under mera ån en veckas tid hade Arnould så fåstat sig vid de revolutionåra håndelserna, att han icke mera tånkte på det förflutna, denna det närvarandes stora tröstare; han hade knappt, morgon och afton, haft en bön för sin mor, sina systar och för Emmelina, — på denna tiden bad man ånnu Gud. Denna natt hade tjusande drömmar återfört honom till hans ungdomsdagar; alla hans minnen upprullades för honom som en krans af kyska elegier. Vid uppvaknandet såg han med fasa sitt dystra fångelse och hans själ återvände till Orignys dal. Denna morgon var vådret obehagligt, himlen grå och luften iskall; hänryckt påminte han sig det glänsande himlahvalfvet, den klara solen och de herrliga trakterna i hans hemort. (Forts.) AAQ-a — —