Hon hade nedlagt Emmelina på en sång, der dagsljuset endast nådde henne genom de hvita muslinsgardinerna. Den åldrige kyrkoherden betraktade den aflidna med beklämdt hjerta; med bitter smärta Såg han denna änglalika flicka hafva lemnat en verld, den hon skulle förskönat med sina behag och sina dygder. Emmelina var lika skön i döden som i lifvet; hon tycktes endast försånkt i en öfverjordisk hånryckning. Man hade öppnat ett fönster och morgonens uppfriskande slåktar lekte sakta i de låtta gardinerna; aldrig hade vål en dödsbädd erbjudit en angenämare syn, eller ett lik vorit skönare. — 2. Följande dagen Öppnades åter orignys oskärade tempel för heliga Sänger och brinnande böner. Uti en slimpel eanits, betäckt med ett hvitt partäcke, nedsattes fröken de Meseray midt i kyrkan, som var alldeles öde. Några dagar förut skulle allt folket i Origny bevistat Emmelinus begrafoing, och de unga flickorna kånt sig stolta att få båra henne till det sista hvilorummet; men i dag smögo de sig undan vid åsynen af likkistan, sedan de kastat en afundsjuk och försmådlig blick på den jungfruliga kransen på dess lock; i dag fanns icke i kyrkan andra ån en prest, kyrkotjenarne och doderäfvarne. Presten var den åldrige man, som der förut i lång tid sorkunnat Herrans ord. Rörd af hans smärta hade Jacques Taillefer tillåtit honom att återvända till sin älskade kyrka, men endast för att visa sröken de Meseray den sista, sorgliga tjensten. Det ursinniga folket i Origny, ånnu mera uppretadt öfver att se kyrkan begagnas till den aflidnas åra, ropade på helgerån mot nationen; men de råttrogna