En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 134.) Andra dagen, mot morgonen, insomnade hon i det hon skulle vaka öfver presten, hvilken, uttröttad af en sömn, som oroades af dystra drömmar, mödosamt reste sig upp och, för att skingra sin smårta, gick omkring i slottet. Septembrisören hade nyss aflågsnat sig derifrån. Under det gubben knäböjde vid bönstolen i samtalsrummet blef han plötsligen varse Emmelina. Han nalkades henne med en kånsla af glådje, men denna bortjagades snart vid åsynen af fröken de Meserays dödiiga blekhet. Han ropade till henue med stapplande röst, berörde henne med darrande hand: Emmelina var döf för hans röst, känslolös för hans vidrörande. Hennes blekblå ögonlock tycktes vara slutna för alltid; man skulle kunnat såga, att hennes låppar bleknat för dödens kyss. Gubben skyndade i sin förtvislan att uppväcka tjenarinnan, och återvånde med henne till fröken de Meseray. Efter en mängd högljudda klagorop, försökte gumman att uppvåcka sin unga väninna; hon slog vatten i hennes ansigte, hon fuktade hennes panna med Vinättika, tog henne i sina armar och vaggade henne som ett barn, i hopp att kunna åter uppvårma henne vid sitt redan vissnade bröst. Slutligen, efter en timmes ångsliga omsorger, föll hon i en dyster tröstlöshat och en oåndlig förtviflan, och, vånd mot presten, som bad eller snarare gret, suckade hon åtskilliga gånger: — Hon dåd, och jag lefver, jag som år så gammal!