langs den långa landgränsen. Med kännedom af nuvarande förhällanden och det oerhörda smugleri, som bedrifves landvägen de båda länderna emellan, är en förändring lika önskvärd som nödvändig. Så länge vi, som trafikera på Sveriges östra kuster, måste till Danmark erlägga den förödmjukande Sundska tullen, blifver all täflan med Norrige omöjlig och dess öfverlägsenhet obestridlig. Om hudar, hvarom också talas pag. 5 i nämnde brochure, gäller hvad ofvan blifvit anfördt om kaffe och socker. Med eller utan tull-lindring komma hudar alltid att säljas på lång kredit, likasom med socker egde rum den tiden importen deraf till större delen besörjdes af köpmännen. Kaffe är väl också den enda importartikel af större betydenhet, som gemenligen åtnjuter kontant betalning; hvilket kontanta förhållande också tyckes utgöra en af de hufvudorsaker, hvarföre man så ifrigt söker, i fortsättning och med andra städers uteslutande, densamma oförryckt åt Stockholm och Götheborg bibehålla. Den andra af nämnde skrifter är den vid sSsammankomst å börsen den 12 innevarande månad utaf åtskillige grosshandlare och skeppsredare beslutade opinionsyttring emot tulllindringarnes försvinnande; och ehuru, sedan åratal tillbaka, Stockholms börs högt uttalat förkastelsedomen öfver vår prohibitiva tulllagstiftning med dess monopoler och undantagsförmåner, såsom för niiringarne och landet förderfliga, samt man bort kunna vänta sig konseqvens äfven i denna fråga, företer uppträdandet i en motsatt riktning och till försvar för en undantagslag, hvaraf egna intressen förmenas draga fördel, alldeles ingen ny sida af den menskliga naturen. Man har så svårt att, äfven med bästa vilja, inse orättvisan och skadligheten för det hela af egna monopoler. Våra manufakturisters och fabrikanters öfvertygelse om omöjligheten att bestå utan förbud och höga skyddstullar — om vådan af den fria konkurrensen — återkommer här, fast under annan form. Börsens opinanter framdraga samma sargumenter, förespegla samma dystra följder — handelns, sjöfartens och skeppsbyggeriets samt deraf beroende näringars aftynande, sjöfolkets arbetslöshet m. fl. olyckor, som skola blifva oskiljaktiga från upphäfvandet af monopolet på importen af transatlantiska produkter. Icke nog härmed — man befarar till och med att den, genom nedsatt och för alla lika tull, frigifna indirekta importen skall öka smugglingen: — förunderliga åsigter! I det föregående tror jag mig hafva visat, att hvarken den större sjöfartens framtida bestånd eller den direkta importen har att befara något menligt inflytande af lika, och endast derigenom rättvis, tullbeskattning å införsel af samma vara; och till den härifrån skiljaktiga mening, nimnde opinionsyttring uttrycker, finnas åtminstone icke uppgifna några skäl, som ens påkalla egentlig vederläggning, än mindre styrka den prohibitiva meningen. Opinanterne påstå visserligen att, efter tulllindringarnes upphörande, den indirekta importen skulle taga öfverhand, och ej allenast frakten för kolonialvarors öfverförande till de Europeiska upplags-platserna beröfvas Svenska fartygen, utan äfven våra köpmän gå miste om den vinst och provision, som tillkomme den utländska mellanbanden, under det varan genom uppläggningsoch återaflastningskostnader m. m. tör oss fordyrades. — Men huru förlika detta påstående, hvad fraktförlusten beträflar, med det faktum att i Syd-Amerika 3:delar och i Norra Amerika halften af vår der trafikerande handelsflotta för det närvarande idkar fraktfart emellan fremmande länder, och sålunda konkurrerar med alla andra nationers flaggor? Denna konkurrens, hvarvid våra tull-lindringar måste sakna allt inflytande, bevisar, efter mitt Uegrepp, ovedersägligt, att våra fartyg äfven framdeles kunna täfla med andra nationers om frakten af kolonialvaror till Europa. Påståendet åter, att vi skulle åt utländningen afstå den antagliga vinsten af direkt import från produktionsorten, och tillika underkasta oss uppläggnings-, återaflastningsoch provisionskostnader till den utländska mellanhanden, innefattar från vår grosshandelskorps sida ett erkännande af underlägsenhet, som knappast synes allvarligt. Om jag således icke kan instämma med opinanterne i fråga om vådan af monopolsystemets öfvergifvande, gläder det mig dock, att med dem dala lika mening om lämnlismasta An Jag våran