Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1851, sida 1

— —— att underrätta honom om besöket; men son han sruktade fängelset, sade han till sin moder att han ämnade aflägsna sig till dess adelsmannens vrede saktat sig. Hans lilla Hanna gret, hans moder likaså; omfamningarne ville aldrig taga slut. — Farvål min mor; farvål lilla Hanna! — Modren återvånde hem, men lilla Hanna sade sin ålskare så långe farvål, att hon följde honom i hans flykt. Under det polistjenstemannen afvaktade tjufskyttens ankomst, åt han upp den olycksbringande kaninen. De ålskande begåfvo sig till Paris. Ankomne dit förbyttes deras kårlek i utsvåfoingar. Lilla Hanna blef otrogen; tjusskytten längtade åter till sin födelseort, men nu var det för sent. Han hade icke styrka att öfvergifva de onda vågar på hvilka han redan blifvit inledd. — Det öfriga af hans öden känna vi. Når den högtidliga, menu förfårliga dag inbröt, då folket håmnade sig på adeln, erinrade han sig kaninen och godsherren: upprorsyran fattade då åfven honom; hans själ fårgades i blod, han blef fanatisk, jakobin, furorist och septembrisör. Vid porten till slottet de Meseray sramträdde sälunda hela hans lif för hans minne. Emellertid stod den stackars håsten och betraktade stampande ömsom porten och de tvenne skogsvägarne. — Uvarthän går jag väl? sade septembrisören ännu en gång. Hans tankar sväfvade omkring Emmelina; en oändlig smärta intog hans själ, han önskade dö. Men han fruktade för döden, för Guds rättvisa dom; han qväfde sina samvetsagg och sporrade sin häst.