Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1851, sida 1

A — lIatt lekte med fönsterrutorna. Nu började hon miss trösta om fråmmande hjelp; hon beväpnade sig derför med oskuldens och dygdens mod och svor inom sig att försvara sig till döden. — Jag år ingen skolpojke, jag år en septembrisår, sade plötsligt den elåndige, i det han slog undan den sköna hand, som sökte hålla honom tillbaka. Fattad af ett håftigt nerf-anfall försvarade sig Emmelina i början, men föll snart sanslös till golfvet. Hennes bleka ansiste betäcktes af blåaktiga flåckar, rosorna på hennes låppar försvunno, hennes hjerta upphörde att slå, hennes mun att andas. Septembrisören, rörd af detta skådespel, återkom, förunderligt nog, till sina förra känslor för Emmelina; ban ville icke oskåra den himmelens engel, som nu flytt till dådens rike; ban fattade vördnadsfullt en af hennes hånder och berörde den sakta med sina låppar. Hans mun, som öppyat sig för tömmandet at vållustens fylida bågare, slöt sig på en kallnad hand. Denna dådskyss var den enda njutningen af hans vilda kårlek. Sedan han långe betraktat fröken de de Meseray och med smärta sett alla dödstecknen på hennes bleka ansigte, gick han långsamt ut ur slottet. — Nu var han mera dyster och sorgsen ån hr de Meserauvs ridhåst. Vid porten stannade det stackars djuret och tycktes med blicken fråga sin nya herre, hvilken våg skulle tagas. 117 Ack! sade tigern gråtande, hvarthän går jag vål? (Forts.) .Aiii3iiii —