Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1851, sida 1

—— ursinnig passion; det är icke mera min själ som begär kärlek, det år min mun. Septembrisören tystnade, bortkastade åter sin vårja och slukade Emmelina med sina blickar. Derpå gaf han vika för sin passion och störtade fram till henne med lågande ögon och utsträckta armar. — Döda mig! ropade den stackars flickan. Vid dessa ord stannade septembrisören liksom sramför en blodström; han bleknade och vånde rysande bort sitt borstiga hufvud. Solen, som långe varit bortskymd af molnen, kastade just i detsamma sina milda strålar genom salsfönstren på fröken de Meserays fötter. Detta ansåg hon såsom elt godt tecken, och tånkte att Gud kom till hennes hjelp. Blanaad af solen närmade sig septembrisören åter ett steg till henne. Då hörde den beklagansvårda ett sorgligt gnågsande; i sin romaneska inbillning såg hon redan en bevåpnod riddare ila till hennes försvar. Hon Ussmade uppmårksamt, men intet nytt ljud störde den djupa ensligheten; det hertskade en dådstystnad. Septembrisören, som plötsligen stillat sig, eldades småningom åter vid anblicken af den unga retande flickan. Med elisiga blickar fö jde han höjningarne och sånkningarne af hennes tjusande barm, samt de lätta rysningar, som Stundom skakade hennes ålskliga vårelse: han beundrade hennes fina och hvita hals, den sköna formen af hennes ågon och mun, hennes tåcka nander och fötter. Med ursinnig passion drömde han sig de oandliga njutningar han skulle erfara af en sådan engels kärlek. Hånförd af sina håftiga begår ville ban störta fram och fatta sitt rof, men hejdades af den stackars flickans ungdom och englalika oskuld. Ännu alltid lyssnade Emmelinu uppmårksamt; den dystra tystnaden i sluttet afbröts endast af vinden, som mee