T— LwT — —men alltid hade de måst draga hem igen med oförråttadt årende. Sjellva Tordenskjold hade rönt ett slikt öde. Nu hade danskarna kommit hit i samma akt och mening som fordom, att nämnligen sränrösva Götheborg dess dyrbaraste egendom, Domprosten Thomander. Men icke eller denna gång hade de lyckats. (Domprosten Thomander hade vågrat att, på danskarnas inbjudning, åtfölja dem på fården). Domprosten Thomander tackade på ett lika originellt som gladlynt sått. Magister Wallin motiverade en skål för Island, bildningens och civilisationens yttersta grånspunkt mot norden. Det vore ej blott af aktning för de härvarande islåndska gåsterna, talaren utbringade skålen; han fåstade hårvid äfven afseende på den evärdeliga förbindelsen, hvari hela den skandinaviska bildningen står till denna aslågsna ö. Island fram ståller det sållsynta exemplet af ett folk, lyst af en inhemsk, en sjelfståndig, en fosterlåndsk odlings ljus, klarare ån de, som hår och der skimrade såsom irrbloss i barbariets natt. Då i det öfriga Europa tidehvarfvets förnämsta bildning hålls innesluten inom munkcellen, slammade den hår i hvarje hydda och trångde till hvarje hjerta. Man såger att all upplysning går solens våg, att alla odlingsfrån komma östanester. Vår åldsta gudalåra, våra tidigaste håfder, våra ursprungliga poetiska stråfvanden ha vi från norden, från Island; förlorade för alltid skulle de annars vara, dessa drag af Völuspås och Hävamälts visa och djupa låror, af de djerfva hjelteoch gudasagorna. Talaren tackade slutligen för detta dyrbara testamente från Jsland och önskade lycka och vålsignelse öfver dess söner. Hr Plough besvarade detta tal och föreslog på samma gång en skål för Upsala: I många afseenden funnes brist på nådig enighet och öfverensståömmelse mellan de skandinaviska rikena. Talaren såg ett bevis på en sådan brist bland annat deruti, att Universiteterna icke hade ferier på samma gång. Studeranden hr Thorell tackade och förklarade orsaken till Upsaliensernas frånvaro. Danska skådespelaren, instruktör Nielsen föreslog en sårdeles vacker skål för Nordens qvinnor, hvilken djupt grep de nårvarande: En spartansk qvinna utsånde sin son i kriget och råckte honom skölden med uppmaning att antingen komma tillbaka såsom segrare med skölden eller såsom dåd på densamma. Så modigt och sosterländskt har äfven den nordiska qvinnan fordom tånkt!; så tånker hon ännu. Talaren anförde våltaliga bevis härför från Danmarks sista årofulla strid, i hvilken mången dansk qvinna förlorat sin son, sim broder, sin ålskade. Hr professor Höyen uppmanade till en skål för Nordens framtid. Hr kyrkoherden Grevillius föreslog en skål för Nordisk vetenskap och konst: Då trenne syskon för långre tider skiljas för att uppfostras si olika skolor, utpreglas merändels deras anlag olika och deras anlag erhålla en egendomlig riktning, deras lynnen en särskild färg, under den oimotständliga inflytelsen af deras omgifning; dock qvarlefver hos dem det heliga minnet deraf, att de äro syskon och höra hvarandra till. Så äfven de tre Skandinaviska solken. Derför har också Vetenskaper och Konster byggt sig en gemensam helgedom ibland dem, der sorskningen med det nordiska sinnets manliga allvar och blyga ödmjukhet böjer sitt hufvud för att mottaga sanningens orakelspråk och poesien nedlägger sina offer på skönhetens altar. Det nordiska fosterlandets sånger gå nåstan alla på samma toner; sjelfva vemodet deri talar med lif och friskhet. Nordens mån skola åter, som fordom, erösra verlden, men på ett fredligare sått. Äfven nu finnas nordiska vikingar, men dessa åro ljusets och sanningens förkämpar. Nu afsjöng danskarnas vackra sångkör följande Farvel til Götheborg: (Mel. Hel sjeldent rörtes Pen og Bog). Hvor Götha-Elvens Ridderbaand Er skaaret af og slipper, Der ligger Sverigs ene Haand Med Handske paa af Klipper. ADi oo ooo 8-6 mill mit a