Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1851, sida 1

———— — — — — — — — — seblef Margaretas runda lif, föll han liksom ifrån himlen ned på jorden. — Margareta! sade han ofrivilligt. — Ja, sade hon med qvåfd röst, lutande sig emot honom, det år jag. Var icke ond på mig; jag hoppades rådda henne, och nu år ni förlorad! — Margareta, sade Arnould, ni år den båsta qvinna på jorden, ty nu gissar jag att ni gifvit er för det utsedda offret. — Och ni, hviskade Margareta, ni ville följa detta offer öfverallt, ni ville lefva eller då med henne! Hästarne begynte åter sitt lopp; den ena af gendarmerna följde berlinaren på Arnoulds håst. — Ännu år tid, fortfor Margareta; ni har endast förolåmpat det hår folket för att blifva fången tillsammans med sröken de Meseray . .. — Tyst! sade Arnould med befallande röst. — Min herre, sade Margareta, vändande sig till gendarmen i berlinaren, denne man år min älskare: han har endast ropat lefve konungen för att blifva fången jemte mig. Haf medlidande med hans dårskap! han har en gammal mor och två unga systrar, skånk honom friheten! Arnould kunde ei tillbakahålla sina tårar. — Ser ni då icke att hon bedrager er? sade han ifrigt; Di tro er bortföra fröken de Meseray, och ni ha Margareta Taillefer i vagnen. — Åh, vi se icke så noga efter, sade gendarmen kallt. Tro inte att vi vånda om! Nej pass! den ena kan vara lika god som den andra. Jag anade nog misstaget, men jag aktade mig nog att tala om det. — Nog fan känner jag medborgarinnan från krogen! så mycket vårre för henne. Ni begriper vål, att jag inte tånker återvända till Origny för att få mig ett kok stryk; ty septembrisören skulle visst inte förlåta mig mitt lilla gårdagsrummel. Dessutom tycks mig fröken —