Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1851, sida 1

3. En timme före dagningen ilade Arnould på en yster fuchs öfver Vermandoises vågiga slåtter. Han var dödligt blek, hans bruna hår sladdrade för vinden, hans matta Ögon sköto ännu blixtrar; då och då lade ban handen på sin blessyr, för att stilla smårtan. Då måtte han begärligt rymden med sina blickar, hans hjerta klappade våldsamt och hans sporrar söndersleto fuchsens sidor. Småningom blef han lugnare; hans upprörda hufvud lutade sig framåt och hans hjerta hvilade, ehuru alltid på en törnbädå. Vid en liten by stannade ban hos några personer, som voro sysselsatta med vinbergning, och frågade dem, om de sett en berlinervagn, dragen af tvenne grå bästar: En liten aviene svarade honom genast — qvinnorna åro vanligen alltid tillhands med svar — Nåvål, denna lilla mormor Svarade, i det hon pekade med sin skåra, att berlinaren med de grå håstarne nyligen farit förbi hennes dörr. Arnould fortsatte sin ridt, och inom en halstimme fick han vagnen i sigte. — Lefve konungen! ropade han, lyftande stolt sin Panna. Margareta spratt till vid ljudet af denna röst. — Det år en dröm, sade hon för sig sjelf. — Lefve konungen! lefve Ludvig XVI! ätertog Arnould i det han svängde om med sin häst rundt omkring vagnen. —