triotiska sånger och svor att dö för nationen, i det de broderligt omsamnade hvarandra. I Jacques Taillefers värdshus drucko genåarmerna om, pigan skämtade med dem, men Margareta satt djupt bedröfvad i ett hörn af rummet. Vid nattens inbrytande blef allt småningom lugnare; de minst ifriga af rebellerna dukade under för sömnen, de råddaste reglade sina dörrar och fråmlingarne spridde sig ut på landsbygden. — Nu måste vi bege oss af med våra fångar, sade septembrisören till gendarmerna, i det han visade sig i värdshusdörren. Margareta vardt blek som dåden. . Hon steg upp, lutade pannan i handen och stod en lång stund i djupa tankar. Plötsligt skyndad) hon ut genom dörren till trådgården. Fröken de Meseray var djupt bedröfvad i sitt fångelse i nårvaro af den jovialiske presten, som plockade på sin rosenkrans, i det han tänkte på menniskolifyets förtretligheter. Natten hade ånnu mer fördystrat Emmelinas själ; ju längre den skred fram, desto djupare kände hon sin olycka. Den lille presten hade försökt att förströ henne med några löjliga åtbörder och dåligt skämt; men snart intogs han af vårdnad inför hennes smårta och tystnade åter. Ett buller hördes vid fönstret; rutorna krossades, båda fönsterna öppnades och Margareta steg in i rummet. — Min fröken, sade hon med uppskråmd röst, sökande i mörkret efter fröken de Meseray, rädda er, fly genom detta fönster! (Forts.)