Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1851, sida 1

det med en nationalsana och en kokard, samt låtit måla dess tunik röd. Men nu kommer jag till det högtidliga ögonblick, då jag för alltid gjort ånda på adeln hår i landet. Jag stod i spetsen för ett regemente förtryckta, hvilka önskade frihet eller död. Finns icke frihet åfven i döden? Då vi marcherade till slottet hade vi inga andra vapen ån vår rått och vårt mod. Vifunno slottet de Meseray fullt af bevåpnade; grefven hade kallat sina slafviska vänner, sina vasaller och tjenare till sitt försvar. De skurkarne hade alla möjliga försvarsvapen, högafflar, jagtgevär, pikar af alla slag, i form af klöfverlagerblad, hjerter, liljor, ormtungor, stiletter, lansar och skåror; men alla dessa pikar förslöades mot frihetens sköld. F. d. grefve de Meseray försvarade sig ända in i döden. Då slottet intogs, fåldes han af en af våra, och dog under utropet: Lefve konungen! Konungen skall såkerligen snart tacka honom derför. Det var natt, o Marat! hvilken skön dag för nationen var icke denna natt! I stora slottssalen tråffade jag På den aflidne ädlingens dotter; jag Skickar dig henne såsom en hyllningsgård, du höghjertade Marat! Hon år aristokratiens blomma, — håll till godo! I stora salen fann jag åfven den djerfvaste af våra fiender, tråffad af ett dödligt skott. Hans moders tårar rörde mig: jag lugnade våra vånners harm och skånkte honom nåd, men han skall ju i alla fall då. Han heter Arnould de Longpre. Jag skrifver hans namn, så att du, i håndelse genom ett underverk hans blessyr skulle låkas, måtte kunna kalla honom inför din domstol. Jag fann äfven i stora salen Orignys kyrkoherde, som tagit sin tillflykt till slottet: jag har tillåtit honom att