Under Konungens sednaste vistande i Christiania öfverlemnades honom söljande lustiga supplik: Till kungen! Jag sattiga, olyckliga enka, hustru Karen Olsdotter, anropar Ers Majeståt om den nåden, att han ville lågga ett godt ord för min son Andreas hos vår goda polismåstare, som blef afskedad såsom nattväktare förliden höst, förmedelst en dryckenskaps eller berusningssak. Vår goda polismästare år lika vånlig och god som strång och sedlig, men det sörhåller sig helt annorlunda med Ers Majestät, som kan gifva nåd når han vill, och kan befalla, att nåd skall gå före rått. Gud vålsiene Majeståtet! Hjelp mig i denna hån!