Från Riksdagen. Riksståndens plena den 22 Maj. Ridderskapet och Adeln. Hr landtmarskalken tillkännagaf i dagens plenum att han d. 24 Maj hos H. M. drottningen anmält sin och ståndets condoleance. Derefter fortsattes och afslutades det förslag till instruktion för riddarhusets tjenstemån, hvilket i föreg. plenum utgjort föremål för ståndets pröfning. Då konstitutionsutskottets memorial n:o 7, rörande nationalrepresentationens ombildning, upptogs till granskning, beslöt ståndet att grefve Lagerbjelkes i detsamma förekommande förslag skulle paragrafvis underkastas diskussion och afgörande. Frih. Raab upptrådde derefter med ett långt och ganska sakrikt anförande, hvari han först i allmånhet uttalade sina åsigter om nödvändigheten af en representationsförändring och yrkade alt råttigheten att deltaga i lagstiftningen borde lika fördelas, så vida man ej ville se fosterlandskärleken förkolna liksom inom familjen kärleken förkolnar om ej alla barn inom densamma så tillgodonjuta lika ratt. Hvad grefve L:s förslag sårskildt anginge, så anmärkte han emot 1 8S, huruledes genom densamma en skollårare skulle erhålla representationsrått; men icke så en landshöfding eller håradshöfding, så vida de ej lade sig till ett litet jordstycke. Vidkommande 13 s ansåg talaren att man åt det andliga ståndet inrymt en alltför stor andel i representationen; och vid 15 begårde han få veta hvad utskottet egentligen menat med ordet allmoge. Hr Weidenhjelm sade sig visserligen gilla de motiver, på hvilka utskottets förslag blifvit bygdt; men ansåg orättvist, att de embetsmån, som ej hade börd eller jord, skulle uteslutas ur riksförsamlingen. Äsven hr Lagerhielm fordrade att embetsmånnen mätte erhålla plats i nationalförsamlingen. Hr Äkerman ansåg, att om 12 i det af utskottet förordade förslaget antoges skulle adeln såsom stånd helt och hållet försvinna, hvilken åsigt delades af hr Brakel, som ansåg Sveriges nuvarande representation vara ett mönster af förträfflighet. Hr Printzensköld opponerade sig i högsta måtto mot de åsigter, som af friherre Raab blifvit uttalade; ansåg att utskottet genom 12 velat till roten upprycka adelns bestånd och anmårkte såsom en stor inkonsequens att det i en följande velat med adelig sköld (2) begåfva dem, som egde jord, men ej de högst uppsatte och mest bildade, hvilka ingen sådan egde. Hr Bråkenhjelm bråkade mycket med frih. Raabs anförande. Bland annat yttrade han sig tro, att de granna theoriernas tid nu vore förbi. Hvad betråffade skollärarnes inrymmande i riksförsamlingen, tyckte han vara bäst att de hemma i sina rum finge spekulera båst de ville; men att deltaga i vårdandet af landets angelågenbeter ansåg han dem ej förtjenta. Vidkommande 12 ansåg han den ej vara så farlig och förordade alltså i denna punkt utskottets förslag. Af ungefår samma tanka var frih. Sprengtporten, hvilken dessutom önskade att embetsmännen måtte erhålla säte och stämma i riksförsamlingen. Hr Cederschiöld kunde för sin del ej uppfatta staten annorlunda, ån såsom ett stort bolag; ansåg alt adeln, i fråga om råttighet att representera, borde stå i alldeles samma linea med de öfrige; yrkade, att hvar och en, som erlägger afgift till staten, måtte erhålla del i representationen, och framstallde slutligen den önskan att man nu, medan allt vore lugnt och stilla, måtte antaga en nyttig förändring, enår andra tider kunde komma då man bittert skulle ångra att man ej emottagit det, som nu erbjudits. Grefve Björnstjerna beklagade att utskottet frångått sjelfskrifvenheten, detta monarkiens såkrade stöd (folkets kärlek och förtroende år alltså i hr grefvens tanka icke lika så såkert). Innan man spelar rolen af en Curtius (2) bör man vara säker på att fåderneslandet verkligen behöfver det. I representationen borde alla, som deraf gjort sig förtjente (huru och af hvem skall denna Åförtjenst pröfvas och afgöras?) erhålla en plats. — Hr Carlheim Gyllensköld förordade älven sjelfskrifvenheten och ansåg att embetsmännen, antingen de hade jord eller ej, borde erhålla representationsrått. Också hr Tersmeden var för adelns sjelsskrifvenhet. Grefve Hamilton åter, som bitrådde utskottets förslag, förkastade sjelsskrifvenheten, såsom oförenlig med tidens fordringar. På eftermiddagen fortsattes öfverläggningen om samma 4 SsS, hvilka under förmiddagen afhandlats. Ön RN D2... SR