ktt par insända ord till hrr Till-ställare. Cecus Amor sui Et tollens vacuum plus nimio Gloria ;vverticem. Det ryktet, att trenne unga män, oombedda, konstituerat sig såsom tillstållare-sör den våntade studentfesten, bekrästar sig mer och mer. Ins. anser sig, på grund af de tre herrarnas sjelftagna representantskap för Götheborgs samhålle, ega rått, såsom sjelf varande Götheborgare, att stålla till dem ett par frågor. Att de tre -ursprunglige lyckats fånga Sveriges största talare, jemnte ett par af de högmögende, såsom bitrådare, förljudes hår och der; i sådant fall vill Ins. en gång för alla hafva nåmndt, att han endast och allenast ståller sina ord till de -ursprunglige.Når något samhålle skall gifva en fest, år brukligt att en eller flera af de tongifvande sammankalla samhållets medlemmar till ett måte, der dessa besluta, huru de vilja hafva sin fest tillställd, samt hvilka skola öfvertaga ledandet af det hela. Hvarför hafva icke de treefterkommit denna billiga och riktiga sedvana? Ega de sjelfkonstituerade den ösperlågsna ksprit darrangement, som år nödvåndig för ordnandet af så stora sester som den nu tillämnade? Man vet ej. — Ega de af egen maktsullkomlichet upptrådande talarna den ojemnförliga sörmåga, som betryggar dem för att göra siasco, då de uppträda inför blomman af hvad Sverige och Danmark ega intelligentast, kunskapsrikast, snillrikast? Man höre dem i Bildningscirkeln eller i Par Bricole! — om de nu icke ega denna ösverlågsna talang, denna ojemnsörliga förmåga — hvarför tillvålla de sig företrådesrätten framför båttre qvalificerade? Ega de då den stållning i samhållet, att de tvingas representera vår goda stad? Ins. finner deras stållning temligen obskyr och inslytelselös. Hvarför då armbåga sig fram till men och obehag för de mera framstående, de mera betydande i samhållet, hvilkas rått och pligt det år att representera?Om staden önskar en stor, en talrikt besökt fest, en folkfest i högre mening — hvarför skall då ett litet kotteri, som till på köpet icke år det minsta lieradt med de ankommande gåsterna, lågga hinder i vågen för denna så naturliga Önskan? Alla dessa hvarför och många flera, som borde och kunde framställas, låra väl blifva obesvarade. Men om låsaren erinrar sig, hurusom på ett sådesfålt de tommaste axen alltid, liksom med en slags egenkår pretention, resa sina innehållslösa hufvuden i vådret, så torde han hafva lått att finna det erforderliga svaret.