Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1851, sida 1

— ———— — — F — — Spar denna stackars flicka! väck henne icke för att sedan döda henne! ! Septembrisören lyftade sin värja och nårmade sig presten. — Nåd, nåd för en gubbe. Den vilde mannen vände sig nu mot Arnould. — För honom begär jag ingen nåd: jag känner att jag kan försvara honom ! Septembrisören kände sig svag emot det välde Margarela utöfvade på honom. — På hvem vill du då att jag skall taga hämnd för folket? frågade han. — På mig! svarade hon med fasthet. — Jag måste hafva aristokraternas blod, och du är ett barn af folket: jag vill icke hafva ditt. Arnould afryckte det röda förband som dolde hans blessyr och kastade det 1 septembrisörens ansigte. Odjuret röt till; återföll i sin vildhet, kullkactade Margareta på Emmelina och störtade med en tigers raseri öfver Arnould. Denne samlade sina krafter, reste sig till motvärn och parerade vårjan, som eljest träffat honom. Septembrisören, retad af motståndet, fattade tag i honom och böjde honom ned till sina fötter. Den döende försökte kämpa emot, då Margareta ilade till hans försvar: med båda händerna fattade hon uti uslingens hår; denne kunde icke återhålla ett rop af smärta, släppte sin fiende och vände sig mot flickan. — Jag är här för att försvara honom! sade hon med ädel vrede. — Jag trodde att fan tog mig i håret! mumlade septembrisören, betraktande Margareta. Det tycks, min sockerpulla, som om du vore kär ända öfver öronen i den der lilla adelspojken; du har fått fan i bjertat! .. Men hör, sådant satans oväsende!