Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1851, sida 1

0 VV Vt XX XV XL NN dets egentligaste bemärkelse) voro den bästa balsam för hans sår. Da)å stridsropen fördubblades lemnade honom de två männen i prestens och Emmelinas vård. En blixt af glädje flög öfver hans drag, då han såg sig nästan ensam med fröken de Meseray. Han hoppades att hon ändtligen skulle komma till honom; men hon qvarstod midt i salen, orörlig som en bildstod. — Ack! tänkte han, i det han torkade svetten från sin panna; hon är bra långsam att komma mig till hjelp. Gubben å sin sida tycktes liksom fastkedjad vid golfvet; hans lilla kraft var redan bruten af böner och häftig rörelse. Under några sekunder herrskade en djup tystnad i den stora salen. Då först märkte Arnould Margaretas klagan. Aldrig yttrade sig någon smärta mera sönderslitande än genom dessa klagorop, som bröto sig mot murarne, aldrig uttryckte väl några snyftningar mera kärlek och lidande. Ärnould träffades så djupt deraf, att han glömde sin blessyr, och för ett ögonblick bortskymdes Emmelina af Margareta. — Hvar är Margareta? frågade han ofrivilligt. Fröken de Meseray spratt till och kastade en blick omkring sig, likaså den gamle kyrkoherden, Nu hördes ett häftigt buller vid dörren, och plötsligt visade sig Margareta; glädje, kärlek och smärta strålade på en gång i hennes ansigte. Hon skyndade fram till Arnould och lutade sig öfver honom, flämtande och djupt skakad. Vid åsynen af blodet bleknade hon, vacklade och förlorade nästan modet; men i samma ögonblick lifvades hon åter vid en blick af honom, som en gång älskat henne. — Lös mina händer! ropade hon lifligt, afskär detta förfärliga band, som hindrar mig att bistå honom. (Forts.) nn RE ERNER EE —