Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1851, sida 1

— — —— — — kare, som hvarken hafva trofasthet nog att skydda och försvara folket eller ett baner, att leda det med! — Folket är alltid trofast, sade Jacques Taillefer sfolket tror på sig sjelft, och icke mera på eder. — Se här är vårt baner! sade en bonde, vändande sig mot lågorna, som glänste röda genom reflexion från kolelden. — Ett banr? Vi skola snart taga ditt! ropade septembrisören, knytande händerna och skakande sitt tofviga hår; vi skola taga ditt, sedan vi färgat det i ditt blod! Hr de Meseray bleknade vid dessa förfärliga ord. Arnould, som trodde att han skulle digna ned, räckte honom handen. I detta ögonblick föll en pil ned vid hans fötter; förbittrad upptog han densamma och kastade den ned midt ibland rebellerne. Genast derefter träffade honom en annan i bröstet, och en klar blodstråle störtade ut ur såret. Han ryckte ut bilen ville äfven kasta den på de belägrande, men han egde icke mera styrka dertill: hang upplyftade hand nedföll vanmäktig, och en slöja bredde sig för hans ögon. Hr de Meserays trognaste vänner anlände just i lagom tid till porten, för att mottaga honom i sina armar. En djup rörelse herrskade bland de belägrade; den eldigaste och tappraste bland dem hade först blifvit träffad. Några förlorade modet; andra, uppretade af denna olyckshändelse, svuro genast att hämnas Arnould. Man bar honom genast in uti slottet. Han kunde nu mer hvarken tala, se eller röra sig; dock bibehöll han ett dunkelt medvetande af det som föregick. Då han bars förbi det rum, der Margareta satt fången, tycktes han börja återfå sansningen. Ett svagt rop af smärta som ofrivilligt undföll honom, återljöd i den unga flickans själ; ty hon lyssnade förfärad till alla ljud i slottet. Häftigt störtade hon mot dörren och ropade Arnoulds namn af alla sina svaga krafter.