Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1851, sida 1

enda gång i sin ungdom hade ban blifvit kallad till bardalek, det var i sjuåriga kriget; men då hade han nyss gift sig, och hymens guldtråd, som den tidens skalder sade, hade fjättrat honom ända till krigets slut. Småningom förvandlades denna guldtråd i en jerntråd. Under äktaståndets långtrådighet saknade han det krigiska lifvet och läste, för att trösta sig, dessa usla imitationer af riddartidens romaner, som då öfverflödade, till tidsfördrif för mad. de Pompadouris. — jag hade så nära sagt Ludvig XV:s hofmäan och hofdamer. Denna romanlektyr lifvade hans stridslust ända tills han stod vid gränsen till ålderdom, När de främmande armkerna passerade Rhen, för att hämma de första revolutions-oroligheterna, tänkte han ännu på att gripa till vapen; men antingen måste han strida mot Konungen eller mot Frankrike; dessutom måste han öfvergifva sin dotter just i farans stund: såsom en loyal riddare stannade han således i sitt slott, i det fasta beslut, att försvara sig ända in i döden. Tiden dertill hade nu kommit och br de Meseray kände sitt gamla mod ånyo lifvas, vid åsynen af de belägrande; långt ifrån att förskräcka honom, retade deras vilda rop ännu mer hans stridslystnad. Han tyckte sig likasom genom en förtrollning förflyttad till dessa ärorika dagar, då hans förfäder kommenderade tusentals vasaller; han glömde att tiderna förändrat sig; i sin hänryckning trodde han sig i detta barnkrig vara på en större skådeplats än han var; i hans ögon förbyttes hans vänner och tjenare till tusentals soldater; vid de belägrandes vilda rop trodde han sig gå en hel armåe till mötes. Allting hade förstorats för honom, så väl äran som faran; han inbillade sig att hela Frankrike fästade sina blickar på honom, och redan tyckte han sig i konungens tidning läsa de minnesvärda tilldragelserna vid slottet de Meseray.