Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 118.) Då Ärnould inträdde i slottssalen, predikade den gamle kyrkoherden fred, och ansåg det mycket oklokt itt br de Meseray instungt sig i slottet. Enligt hans anke skulle rebellerna blifva ännu mera uppretade öfver försvaret och uppföra sig som tigrar, i händelse de segrade: de skulle sätta eld på slottet och mörda alla less försvarare, — Ack mina bröder! sade han slutligen, låtom oss öppna portarne och bedja Gud. Hade jag att göra med menniskor, sade hr de Meseray, skulle jag följa edra råd; men mot vilddjur måste man försvara sig till det yttersta. Ett gammalt ordspråk säger att man icke bör sträcka famnen mot sin fiende, ty i stället att omfamna så bits han. För öfrigt äro dessa tölpar icke farliga. De vilja injaga fruktan hos oss, och de skulle knappt kunna skrämma len största pultron! Ledsnad, trötthet, sömn eller fruktan skall svart besegra dem; innan morgongryningen hafva de säkert deserterat allesamman. Och skulle de ifven händelsevis triumfera, är det icke skönt att dö, trogne mot konungen och oss sjelfva? I detta ögonblick låg någonting högst ridderligt i hr de Meserays hela utseende och skick; han syntes hänryckt vid blotta tanken på krig; och vid åsynen af en värja blixtrade hans ögon af en hjelteglans. Olyckligtvis hade ödet, som ofta roar sig att tillintetgöra våra förhoppningar, icke gynnat denna kärlek till krig. En