—— leks sköna tid. Främmande för allt det som tilldrog sig omkring henne, framkallade hon då sina ljufvaste minnen. Hon såg det doftande klöfverfältet, hon hörde ännu bien surra öfver de röda blommorna, hon tyckte sig stå i fönstret vid linden, vattnande sina hyacinther och törnrosor och betraktande himlen och Arnould med samma blickar som då; hon drömde sig sitta gråtande på vägrenen den der högtidsdagen, då Arnould kom till henne; ack! länge uppehöll hon sig vid detta minne; länge sökte hon qvarhålla denna sköna stund; ty, just då smög sig kärlek in i hennes hjerta.